Vacker som den må vara - med inspiration från bysantisk konst och sengotik, lika överdådigt rödguldfärgad som sig bör (eller borde) - så känns det ändå, när man tittar igenom Alexander McQueens livs sista kollektion, lite som att läsa gamla brev från någon man känner som nyligen gått bort. Det kittlar lite, är lite obehagligt, känns lite oanständigt. Som en halkning från andra sidan graven. Eller som om han för en kort stund uppstått som ett stumt dansande hologram för att slutligen och definitivt upplösas i intet.

Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger: han är saknad.
Och det är en väldigt vacker kollektion.

Oklart